― 289 ―
mig ha burit tillståndsbeviset i min ficka under många månader.
Och då vi den följande dagen allesammans begiva oss åstad för att se på huset — vårt — Doras och mitt hus — är jag alls icke i stånd att betrakta mig såsom dess herre. Jag tycker mig vara där på någon annans tillåtelse. Jag väntar till hälften att få se den verklige ägaren helt plötsligt komma hem och säga mig, att det gläder honom att se mig. Ett sådant litet vackert hus det är! Allting är så blankt och nytt, blommorna på mattan se ut som om de nyss blivit plockade, och de gröna bladen på tapeten som om de nyss hade slagit ut, muslinsgardinerna äro vita som snö, möblerna ha rödrosiga överdrag och Doras trädgårdshatt med det blå bandet — jag minns ännu hur förtjust jag blev då jag första gången såg henne i en annan dylik hatt! — hänger redan på sin lilla spik, gitarrfodralet känner sig hemmastatt i sin vrå, och alla stupa på Jips pagod, som är mycket för stor för den lilla bostaden.
Ännu en lycklig afton, fullkomligt lika overklig som alla de andra, och jag smyger mig in i det vanliga rummet, innan jag avlägsnar mig. Dora är icke där. Jag förmodar, att de ännu icke slutat med sina provningar. Miss Lavinia tittar in och berättar mig helt hemlighetsfullt, att hon icke skulle dröja länge. Hon dröjer detta oaktat tämligen länge; men slutligen hör jag ett frasande vid dörren och någon knackar på.
Jag ropar: »Stig in!» men någon knackar igen.
Jag går till dörren, undrande vem det kan vara, och där mötes jag av ett par klara ögon och ett rodnande ansikte; det är Doras ögon och Doras ansikte, och miss Lavinia har klätt henne i morgondagens kostym, med hatt och alltsammans, för att jag skall få se henne i den. Jag sluter min lilla hustru i min famn, och miss Lavinia uppger ett litet rop, emedan jag bucklar till hatten, och Dora på en gång skrattar och gråter därför att jag är så glad och belåten, och jag tror därpå mindre än någonsin.
»Tycker du den är vacker, Doady?» frågar Dora.
19. — David Copperfield. II.
