― 288 ―
en vattenkvarn. »Kommer inte miss Wickfield ungefär vid samma tid?»
»Hon kommer litet senare — klockan halv nio.»
»Jag försäkrar dig, min käre gosse», säger Traddles, att jag är nästan lika glad som om jag själv skulle till att gifta mig, då jag tänker på att allt det här fått ett så lyckligt slut. Din stora vänskap och uppmärksamhet att låta Sofi personligen deltaga i denna glada fest och bjuda henne till brudtärna tillsammans med miss Wickfield kräver min varmaste tacksamhet. Jag känner det i djupet av mitt hjärta.»
Jag hör honom och trycker hans hand, och vi språka och promenera och spisa middag och så vidare; men jag tror icke på det. Ingenting synes mig verkligt.
Sofi anländer i rättan tid till Doras tanter. Hon har ett mycket behagligt ansikte — icke regelbundet vackert, men utomordentligt intagande — och är en av de vänligaste, naturligaste, uppriktigaste och älskvärdaste flickor jag någonsin sett. Traddles presenterar henne för oss med mycken stolthet och gnuggar sina händer i goda tio minuter, med vartenda hårstrå stående på tå på hans huvud, då jag borta i ett hörn lyckönskar honom till hans val.
Jag har hämtat Agnes från Canterburydiligensen, och hennes glada och vackra ansikte befinner sig nu för andra gången ibland oss. Agnes tycker mycket om Traddles, och det är en riktig fröjd att se dem mötas och giva akt på hur Traddles strålar av förtjusning, då han rekommenderar den sötaste flicka i världen till hennes bekantskap.
Och likväl tror jag icke på det. Vi ha en härlig afton och äro ytterst lyckliga, men i alla fall tror jag icke på det. Jag kan icke samla mina tankar. Jag kan icke dämpa min sällhet, sedan den kommit. Jag känner mig i ett dimmigt och oordnat tillstånd, som om jag hade stigit upp mycket bittida på morgonen för en eller ett par veckor sedan, utan att sedan dess ha varit i säng. Jag kan icke få klart för mig när gårdagen var. Jag tycker
