― 291 ―
Min tant sitter under hela vägen med min hand i sin. Då vi stanna ett litet stycke från kyrkan för att släppa ned Peggotty, som följt med på kuskbocken, trycker hon den och ger mig en kyss.
»Gud välsigne dig, Trot! Om du vore min egen son, skulle du inte kunna vara mig mera kär. Jag har under hela morgonen tänkt på det stackars barnet, din mor.»
»Jag har gjort detsamma — men även på allt som jag har min goda tant att tacka för.»
»Tyst, barn!» säger min tant och räcker i överströmmande hjärtlighet sin hand åt Traddles, som räcker sin åt mr Dick, som åter räcker sin åt mig, som i min tur räcker min åt Traddles, och så komma vi äntligen till kyrkan.
Kyrkan är utan tvivel ganska tyst och stilla; men i fråga om dess förmåga att utöva någon lugnande verkan på mig, kunde den lika gärna vara en maskinvävstol i full gång. Jag är för långt gången för att vara tillgänglig för sådant.
Allt det övriga är en mer eller mindre sammanhängande dröm.
En dröm om att de komma in med Dora; om att gumman, som öppnar bänkarna, ordnar oss utanför altarringen, likt en korpral som exercerar rekryter; och att jag även i detta ögonblick undrar varför man till denna befattning i kyrkan alltid väljer den obehagligaste kvinnovarelse man kan hitta på, och om det möjligen kan vara någon religiös farhåga för en fördärvlig, smittsam glättighet, som gör det oundgängligt nödvändigt att dylika käril med ättika och galla skola planteras ut på vägen till himmelen.
En dröm om att prästen och klockaren anlända; om att några fiskare och annat folk träda in; om en gammal sjöman bakom mig, som fyller kyrkan med en stark doft av rom; om att en djup röst läser upp vigselformuläret och att vi alla lyssna mycket uppmärksamt.
En dröm om att miss Lavinia, som spelar rollen av ett slags biträdande brudtärna, är den första som börjar gråta och om att hon (efter vad jag antager) bringar
