― 296 ―
vackra Dora gjorde. Vi hade naturligtvis en jungfru, och hon hushållade åt oss. Jag hyser ännu en hemlig misstanke om att hon måste ha varit en förklädd dotter till mrs Crupp, så förskräckligt mycket obehag hade vi med Mary Anne!
Hennes tillnamn var Mönster, och då vi togo henne i vår tjänst, beskrevos för oss hennes förtjänster såsom endast svagt uttryckta i hennes namn. Hon hade en orlovssedel så lång som en proklamation och förstod sig enligt detta dokument på alla i ett hushåll förekommande göromål, som jag någonsin hade hört talas om och på en hel hop saker varom jag aldrig hade hört talas. Hon var ett fruntimmer i sin ålders blomma, hade ett strängt ansikte och led (i synnerhet på armarna) av ett slags ständig mässling eller elakartat utslag. Hon hade en kusin vid livgardet, som hade så långa ben att han liknade en annans eftermiddagsskugga. Hans släptröja var lika mycket för kort för honom som han var för lång för vår bostad. Han gjorde hela det lilla huset mindre än det hade behövt vara, så oproportionerligt stor var han i förhållande därtill. Dessutom voro väggarna tämligen tunna, och varje gång han tillbragte aftonen i vårt hem, kunde vi märka det, därigenom att ett oupphörligt mummel hördes från köket.
Vår skatt hade betyg på nykterhet och ärlighet, och jag antager därför, att hon haft ett anfall av svindel, då vi en gång hittade henne under spiseln, och att de felande teskedarna måste skrivas på sopåkarens räkning.
Emellertid tyngde hon förfärligt på våra sinnen. Vi kände vår brist på erfarenhet och voro ur stånd att hjälpa oss själva, så att vi skulle ha varit helt och hållet överlämnade åt hennes barmhärtighet, ifall hon hade haft någon, men hon var en hjärtlös kvinna och hade icke någon sådan. Hon var även skuld till vår första lilla tvist.
»Hör nu, min älskling», sade jag en dag till Dora, »tror du att Mary Anne har något begrepp om tiden?»
»Varför frågar du det, Doady?» svarade Dora och såg helt oskyldigt upp från sin ritning.
