― 297 ―
»Därför att klockan nu är fem, min ängel, och vi skulle ha ätit vår middag klockan fyra.»
Dora kastade en bedrövad blick på klockan och yttrade en förmodan om att den gick för fort.
»Tvärtom, min söta vän», svarade jag och såg på min klocka, »den går några minuter för sent.»
Min lilla hustru kom och satte sig i mitt knä för att smeka mig till att vara lugn och drog med sin blyertspenna ett streck mitt utefter näsan på mig, men detta mättade mig icke, hur trevligt det än kunde vara.
»Tror du inte, min söta Dora», sade jag, »att det vore bäst att du gjorde Mary Anne några föreställningar?»
»Ack nej! Jag kan inte, Doady!» sade Dora.
»Och varför inte, min älskling?» frågade jag.
»Å, därför att jag är en sådan liten enfaldig gås och hon vet att jag är det», svarade Dora.
Jag fann denna uppfattning så oförenlig med varje tanke på att tillrättavisa Mary Anne, att jag surmulnade en smula.
»Fy, sådana fula rynkor i min stygga gosses panna!» sade Dora, och som hon ännu satt i mitt knä, ritade hon nu upp dem med sin blyertspenna, som hon vätte med sina rosenröda läppar för att få den att göra mörkare streck, och arbetade med ett så komiskt uttryck av ivrig flit, att jag mot min vilja måste le.
»Se det var ett snällt barn!» sade Dora. »Att skratta klär hans ansikte mycket bättre.»
»Men, min söta vän…» började jag.
»Nej, se så!» ropade Dora med en kyss, »var nu inte ett styggt Blåskägg! Var inte allvarsam!»
»Min lilla snälla hustru, vi måste väl ändå någon gång vara allvarsamma», sade jag. »Kom och sätt dig på den här stolen bredvid mig. Ge mig blyertspennan! Se så, låt oss nu tala förnuftigt med varandra. Du förstår nog, min älskling» — ack, vad det var för en täck liten hand att hålla i sin, och vilken vacker liten vigselring att betrakta! — »du förstår nog, min älskling, att det inte är så särdeles behagligt att gå ut utan att ha fått middag — eller hur?»
