Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/306

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 302 ―

»Nu», fortfor hon, »ska du tända min lilla lykta och följa mig genom trädgården hem till mitt lilla dockskåp» — ty åt detta håll stodo våra bostäder i förbindelse med varandra. — »Hälsa Liten Blomma från Betsey Trotwood, när du kommer tillbaka hem, och vad du än må göra, Trot, så tänk aldrig på att sätta upp Betsey till en fågelskrämma, ty så sant jag någonsin sett henne i en spegel, så är hon tillräckligt ful och tillräckligt långskranglig redan så som hon nu är!»

Med dessa ord knöt min tant in sitt huvud i en näsduk, med vilken hon vid dylika tillfällen plägade förvandla det till ett knyte, och därefter följde jag henne hem. Medan hon stod i sin trädgård och höll upp den lilla lyktan för att lysa mig tillbaka, tyckte jag åter, att den min, med vilken hon betraktade mig, hade ett sorgset uttryck; men jag var alltför mycket upptagen med att grubbla över vad hon hade sagt och alltför djupt genomträngd — i själva verket för första gången — av den övertygelse, att Dora och jag verkligen själva måste skapa oss vår framtid, och att ingen kunde hjälpa oss därmed, för att fästa någon synnerlig uppmärksamhet därvid.

Nu, då jag var ensam, kom Dora smygande ned i sina små tofflor för att möta mig och grät på min axel och sade, att jag hade varit hårdhjärtad och att hon hade varit stygg, och jag tror, att jag sade ungefär detsamma, och så gjorde vi upp saken och kommo överens om att vår första lilla tvist skulle bli den sista och att vi aldrig mera skulle ha någon sådan, om vi än levde i hundra år.

Nästa husliga prövning, för vilken vi voro utsatta, var skärselden med tjänstfolket. Mary Annes kusin deserterade ned i vår kolkällare och hämtades till vår stora överraskning upp därur av en avdelning av hans vapenbröder, som förde honom, belagd med handbojor, bort med sig i en procession, som höljde vår gård med skam och vanära. Detta gav mig kraft att avlägsna Mary Anne, vilken, sedan hon fått sin lön, gick sin väg så stilla och beskedligt, att jag kände mig helt förvånad däröver, ända till dess jag kom underfund med hur det