― 303 ―
stod till med teskedarna och med åtskilliga småsummor, för vilka hon i mitt namn och utan mitt bemyndigande hade tagit på kredit hos krämarna i grannskapet. Efter en mellantid med mrs Kedgerbury — den äldsta invånaren i Kentish Town, skulle jag tro, som gick i hus som hjälphustru, men var för svag för att verkställa sina idéer rörande denna konst — upptäckte vi ännu en skatt, som var den hyggligaste och beskedligaste kvinnovarelse i världen, men som hade satt sig i sinnet att hon skulle falla antingen upp eller ned i kökstrappan med brickan och nästan ständigt dök in i salen med teattiraljen, alldeles som i ett bad. Då de förstörelser, som denna olyckliga varelse förorsakade, gjorde hennes avskedande till en nödvändighet, avlöstes hon (med mellantider av mrs Kedgerbury) av en lång rad oduglingar, vilken rad avslutades av en ung person med ett gentilt yttre, som begav sig till Greenwichs marknad i Doras hatt. Efter henne kan jag icke erinra mig annat än en följd av jämn, likartad natur.
Varenda en, med vilken vi hade något att skaffa, tycktes bedraga oss. Vårt inträde i en butik var en signal åt de skadade varorna att genast komma fram. Om vi köpte en hummer, var den full av vatten. Allt vårt kött var segt, och på vårt bröd fanns knappast ett tecken till skorpa. För att komma underfund med den regel, enligt vilken en stek bör stekas för att bli mör utan att bli uppbränd, studerade jag själv kokboken och läste där, att steken skulle stå på elden en kvart för varje mark och möjligen en kvart därutöver. Men ett sällsamt öde fogade så, att regeln aldrig slog in och att vi aldrig kunde hitta någon medelväg mellan råhet och förbränning.
Jag hade skäl att tro, att dessa misslyckade försök ådrogo oss vida större omkostnader än om vi hade firat en rad av fester. Då jag såg igenom kontraböckerna, förekom det mig att vi hade kunnat belägga bottenvåningen med ett smörgolv, till ett sådant omfång steg vår förbrukning av denna vara. Jag vet icke huruvida tullverkets räkenskaper vid denna tid visade någon till-
