― 306 ―
hop små frestande miner åt mig, som om hon ville kyssa mig.
»Ostron, min vän», sade Dora blygt.
»Var det ditt eget påhitt?» sade jag helt förtjust.
»Ja-a, Doady», sade Dora.
»Du kunde inte ha haft ett lyckligare!» utbrast jag och lade ifrån mig förskärarkniven och gaffeln. »Det finns ingenting som Traddles tycker så mycket om!»
»Ja-a, Doady», sade Dora, »och så köpte jag en liten vacker kagge, och karlen sade att de voro mycket goda. Men jag — jag fruktar att det är någonting i olag med dem. De se inte riktiga ut.»
Här skakade Dora på huvndet, och ett par diamanter pärlade i hennes ögon.
»De äro bara öppnade med båda skalen på», sade jag. »Tag av det översta, min ängel.»
»Men det vill inte gå av», sade Dora, i det hon ansträngde sig av alla krafter och såg mycket bedrövad ut.
»Vet du vad, Copperfield», sade Traddles, som helt glatt undersökte fatet, »jag tror att det kommer sig — det är ypperliga ostron, men jag tror, att det kommer sig av — att de aldrig blivit öppnade.»
Ja, de hade aldrig blivit öppnade, och vi hade icke några ostronknivar och skulle icke heller förstått att använda dem, om vi än hade haft dem. Vi sågo därför på ostronen och åto av fåret eller åtminstone så mycket därav som var stekt och kryddade det med kapris. Om jag hade tillåtit det, är jag övertygad att Traddles skulle ha förvandlat sig till en riktig vilde och ätit en tallrik full med rått kött till bevis på hur väl måltiden smakade honom, men då jag icke ville veta av något sådant offer på vänskapens altare, fingo vi i stället litet rökt skinka, emedan det av en lycklig slump fanns sådan i skafferiet
Min stackars lilla hustru hade svävat i en sådan ångest för att jag skulle bli ond och blev så glad då hon såg att jag icke blev det, att den förtret, jag hade kvävt mycket snart försvann, och vi tillbragte en mycket behaglig afton. Medan Traddles och jag drucko ett par glas vin, satt Dora med armen stödd mot min stol och begag-
