― 307 ―
nade varje tillfälle till att viska i örat på mig, att det var så snällt av mig, att jag icke var en grym, knarrig gammal gosse. Därefter lagade hon till te åt oss, och det var så behagligt att se henne syssla med teservisen, alldeles som om det varit en dockservis, att jag icke fäste något synnerligt avseende vid dryckens beskaffenhet. Därpå spelade Traddles och jag ett par partier cribbage, och under tiden sjöng Dora för oss till gitarren, så att det förekom mig som om hela vår förlovningstid och hela vårt äktenskap endast varit en ljuv dröm, och den afton, då jag första gången lyssnade till hennes röst, ännu icke vore förbi.
Då Traddles hade gått och jag kom tillbaka, sedan jag hade följt honom ut, ställde min lilla hustru sin stol tätt intill min och satte sig ned vid min sida.
»Jag är så ledsen, så ledsen!» sade hon. »Vill du inte försöka att lära mig, Doady?»
»Jag måste först lära mig själv, Dora», sade jag. »Jag är lika okunnig som du.»
»Ja, men du kan lära dig», svarade hon, »ty du har ett så gott huvud, du!»
»Så du pratar, du lilla toka!» svarade jag.
»Jag önskar», fortfor hon efter en stunds tystnad, »att jag hade fått fara ut på landet under ett helt år och vara hos Agnes!»
Hennes händer lågo sammanknäppta på min axel och hennes haka stödde sig mot den, och hennes blå ögon lågo oavvänt in i mina.
»Varför det?» frågade jag.
»Jag tror att hon kanske kunnat hjälpa mig och att jag hade kunnat lära av henne», sade Dora.
»Allt har sin tid, min älskling. Du bör komma ihåg, att Agnes i många år haft sin far att se om. Till och med då hon ännu var ett barn, var hon den Agnes vi känna», sade jag.
»Vill du kalla mig vid ett namn som jag önskar att du ville ge mig?» frågade Dora utan att ändra ställning.
»Vad är det för ett namn?» frågade jag med ett leende.
