― 309 ―
oerfaren, men jag vände aldrig ett dövt öra till de okonstlade orden.
Kort därefter berättade Dora för mig, att hon hade föresatt sig att bli en utmärkt hushållerska. Till följd därav tvättade hon rent sitt plån, formerade sin blyertspenna, köpte en ofantlig räkenskapsbok, sydde omsorgsfullt ihop alla de blad i kokboken, som Jip hade rivit sönder, och gjorde ett förtvivlat försök att »bli god», som hon kallade det. Men siffrorna hade den gamla inrotade vanan — de ville icke gå ihop. Då hon mödosamt hade infört två eller tre artiklar i räkenskapsboken, kunde Jip promenera över sidan, vifta med svansen och sudda ut alltsammans. Hennes eget lilla långfinger på högra handen färgades av bläck ända in till benet, och jag tror att detta var det enda verkliga resultat som ernåddes.
Då jag satt hemma om aftonen och arbetade — ty jag skrev en hel hop och började så småningom att bli känd som författare — kunde jag stundom lägga ifrån mig pennan och se på hur mitt hustrubarn ansträngde sig för att bli god. Först och främst tog hon fram den ofantliga räkenskapsboken och lade den med en tung suck på bordet. Därefter slog hon upp den på det ställe där Jip den föregående aftonen hade glort den oläslig, och kallade på Jip för att förehålla honom hans missgärning. Detta föranledde ett avbrott till förmån för Jip och kanske litet bläck på hans nos såsom straff. Därefter befallde hon Jip att ögonblickligen lägga sig ned på bordet »som lejon» — vilket var en av hans konser, ehuru jag just icke kan säga, att likheten var påfallande — och om han var lydigt stämd, lydde han. Därefter tog hon en penna och började att skriva, men märkte snart, att det var ett hår i den. Så tog hon upp en annan penna och skrev med den, till dess hon märkte att den sprättade. Nu tog hon en tredje penna och bördjae att skriva och sade med låg röst: »Å, det här var en skvalleraktig penna som skall störa Doady!» Och så övergav hon alltsammans såsom ett misslyckat för-
