― 310 ―
sök och lade bort räkenskapsboken, sedan hon först låtsat som om hon velat krossa lejonet med den.
Eller om hon var vid ett särdeles stadigt och allvarligt lynne, satte hon sig ned med skrivplånet och en liten korg med räkningar och andra dokument, som mera liknade papiljotter än något annat, och sökte att få något resultat av dem. Sedan hon noga hade jämfört dem med varandra och skrivit upp dem på tavlan och plånat ut dem igen och räknat fram och tillbaka på alla fingrarna på vänstra handen, blev hon så förtretad och nedslagen och kunde se så olycklig ut, att det smärtade mig att se hennes klara ansikte förmörkas av moln — och det för min skull! — och jag gick sakta fram till henne och sade:
»Hur är det fatt, Dora?»
Dora slog nu hopplöst upp ögonen och svarade:
»De vilja inte gå ihop. Jag får så ont i huvudet av dem; de vilja inte som jag vill!» Och så sade jag: »Låt oss försöka det tillsammans, Dora. Låt mig visa dig det!»
Och därmed började jag en praktisk förklaring, som hon skänkte djup uppmärksamhet, möjligen i hela fem minuter, men så begynte hon att bli förskräckligt trött och försökte göra saken lättare genom att krusa mitt hår eller se efter hur det klädde mitt ansikte, då hon vek ned mina kragar. Om jag nu helt tyst sökte hämma denna lekfullhet och fortfor, kunde hon, i samma mån som hon blev mera förbryllad, se så rädd och modstulen ut, att minnet av hennes naturliga munterhet, då jag första gången sammanträffade med henne och av att hon var mitt hustrubarn, vände sig förebrående emot mig, och då lade jag ifrån mig blyertspennan och bad henne taga fram gitarren.
Jag hade mycket att göra och många bekymmer, men av samma skäl behöll jag dem för mig själv. Jag är nu långt ifrån säker att jag gjorde rätt däruti, men jag gjorde det för mitt hustrubarns skull. Jag rannsakar mitt innersta och anförtror dess hemligheter, så vitt jag
