― 323 ―
sjönk ned på soffan. »Jag har då väl aldrig blivit mera bestört i hela mitt liv.»
»Du har då således varit där inne, mamma?» frågade Annie.
»Om jag varit där inne!» utbrast hon med starkt eftertryck. »Jo men, har jag så! Jag överraskade den hederliga människan — ni kunna föreställa er mina känslor, miss Trotwood och David — just som han höll på att sätta upp sitt testamente.»
Hennes dotter vände sig hastigt om från fönstret.
»Ja, min kära Annie», upprepade mrs Markleham, i det hon bredde ut tidningen i sitt knä som en bordduk och slätade den med sina händer, »just som han höll på att sätta upp sin sista vilja. Vilken omtänksamhet och kärlek av den hederliga människan! Jag måste berätta hur det gick till. Jag måste verkligen, för att göra rättvisa åt den ängeln — ty det är han — tala om hur det gick till. Ni vet kanske, miss Trotwood, att det aldrig tändes ljus här i huset innan man bokstavligen stirrat ögonen ur huvudet på sig med att läsa tidningen, och att det inte finns en enda stol här i huset, varpå man kan vad jag kallar läsa en tidning, undantagandes där inne i arbetsrummet. Detta förde mig till nämnda rum, där jag såg ljus. Jag öppnade dörren, och där inne hos doktorn fick jag nu se två herrar, tydligen jurister, och de stodo alla tre omkring bordet, den käre doktorn med en penna i handen. ’Detta uttalar således helt enkelt’, sade doktorn — min bästa Annie, hör noga på dessa ord — ’detta uttalar således helt enkelt, mina herrar, det förtroende jag hyser till mrs Strong och överlåter obetingat alltsammans åt henne?’ En av herrar jurister svarade nu: ’Och överlåter obetingat alltsammans åt henne.’ Varpå jag med en mors naturliga känslor utropade: ’Kors i Herrans namn! Herrarna torde ursäkta!’ snavade på tröskeln och skyndade min väg genom lilla koridoren, där skafferiet är.»
Mrs Strong öppnade glasdörren och gick ut på veranan, där hon stödde sig mot en pelare.
