― 324 ―
»Men är det inte stärkande, miss Trotwood, är det inte stärkande, David», sade mrs Markleham, i det hon mekaniskt följde henne med ögonen, »att se en person vid doktor Strongs ålder ha nog kraft att företaga sig sådana saker? Det visar endast hur rätt jag hade. Då doktor Strong avlade ett mycket smickrande besök hos mig och gjorde henne till föremål för en förklaring och ett anbud, sade jag till Annie: ’Kära barn, det lider enligt min tanke intet tvivel, att doktor Strong i avseende på betryggandet av din framtid kommer att göra mera än han förbinder sig till.’»
Här ringde klockan, och vi hörde de främmande skrapa med fötterna i det de gingo.
»Nu är det säkert gjort», sade den gamla soldaten sedan hon lyssnat. »Den hederliga människan har tecknat under och satt sitt sigill på, och hans sinne är lugnat. Det kan det också med skäl vara. Vilket hjärta han har! Kära Annie, jag går in i arbetsrummet med min tidning, ty utan tidningar är jag en stackare. Miss Trotwood, David, kom och följ med in till doktorn!»
Jag märkte, att medan vi följde henne dit in stod mr Dick i en mörk vrå av rummet och fällde igen sin kniv och att min tant häftigt gned sin näsa, för att på detta sätt giva en mild avledning åt sin förtrytelse över vår militäriska vän, men vem som kom först in i arbetsrummet, eller hur mrs Markleham ögonblickligen tog plats i sin länstol, eller hur min tant och jag kommo att stå bredvid varandra vid dörren (såframt det icke var därför att hennes ögon voro skarpare än mina och hon höll mig tillbaka), har jag glömt, om jag någonsin vetat det Men det vet jag, att vi, innan doktorn såg oss, sågo honom sitta vid sitt bord med de folianter, som utgjorde hans glädje, och stödja sitt huvud mot handen, och att vi i samma ögonblick sågo mrs Strong sväva in blek och darrande, stödd på mr Dicks arm. Sin andra hand lade hon på doktorns arm, varvid han såg upp med en tankspridd blick, och i det doktorn vände på huvudet, sjönk hans hustru ned på knä vid hans fötter, sträckte bönfal
