― 326 ―
»Annie, min vän», sade doktorn och slöt henne ömt i sin famn, »om under tidens lopp en oundviklig förändring uppstått i vårt äktenskapliga samliv, så är skulden därtill inte din, utan min allena. Ingen förändring har försiggått med min kärlek, beundran och aktning. Jag önskar göra dig lycklig och älskar och ärar dig uppriktigt. Stig upp, Annie, stig upp!»
Men hon steg icke upp. Sedan hon ett ögonblick sett upp på honom, sjönk hon ännu närmare intill honom, lade sin arm över hans knä, lutade huvudet emot den och sade:
»Om jag har någon vän här, som kan tala ett ord för mig eller min man i denna sak; om jag har någon vän här, som kan giva ett uttryck åt den misstanke mitt hjärta stundom tillviskat mig; om jag har någon vän här, som ärar min man eller någonsin hyst deltagande för mig och som vet någonting, lika mycket vad, som möjligen kan leda till ett närmande oss emellan, så ber jag denne vän tala!»
En djup tystnad uppstod. Efter ett par minuters pinsam tvekan bröt jag tystnaden.
»Mrs Strong», sade jag, »jag vet någonting, som doktor Strong allvarligt bett mig förtiga och som jag dolt ända till i afton. Men jag tror att det ögonblick nu är inne, då det skulle vara missförstådd ordhållighet och finkänslighet att längre dölja det, och då er uppmaning löser mig från det tvång han pålagt mig.»
Hon vände sitt ansikte mot mig för ett ögonblick och jag visste att jag var på den rätta stråten. Jag skulle icke kunnat motstå den bön, som låg i detta ansikte, även om den försäkran, det gav mig, hade varit mindre övertygande.
»Vår framtids lugn och frid», sade hon, »vila kanske i edra händer. Jag litar förtröstansfullt på er, att ni inte döljer något. Jag vet förut, att intet, som ni eller någon annan kan säga, ska visa mig min makes ädla hjärta i någon annan dager än en enda. Hur mycket jag än möjligen kan synas er drabbas, så fråga inte ef-
