― 325 ―
lande upp sina händer och fäste på hans ansikte denna minnesvärda blick, som jag aldrig kan förgäta. Vid denna syn tappade mrs Markleham tidningen och stirrade mera lik ett gallionshuvud ämnat åt ett skepp kallat »Förvåningen», än något annat jag kan tänka mig.
Blidheten i doktorns sätt och överraskning, den värdighet, som blandade sig med hans hustrus bönfallande ställning, mr Dicks vänliga iver samt det allvar, varmed min tant sade för sig själv: »Den karlen tokig!» (på ett triumferande sätt häntydande på det elände varifrån hon hade räddat honom), ser och hör jag snarare än jag minns det nu, då jag skriver därom.
»Doktor!» sade mr Dick. »Vad är det som är i olag? Se hit!»
»Annie!» utbrast doktorn. »Inte vid mina fötter, min vän!»
»Jo», sade hon. »Jag ber och bönfaller, att ingen måtte lämna rummet. O, min make och far, bryt denna långvariga tystnad. Låt oss båda veta vad det är som trängt sig emellan oss!»
Mrs Markleham, som under tiden hade fått sitt mål igen och tycktes svälla av familjestolthet och moderlig harm, ropade nu:
»Stig genast upp, Annie, och vanära inte envar som hör till din familj, genom att på detta sätt förödmjuka dig, såframt du inte vill att jag på stället ska förlora förståndet!»
»Mamma», svarade Annie, »spill inte dina ord på mig; jag vädjar nu till min man, och till och med du är här ingenting för mig.»
»Ingenting!» ropade mrs Markleham. »Jag ingenting! Flickan har förlorat förståndet. För all del, skaffa mig ett glas vatten!»
Jag hade min uppmärksamhet alltför mycket fäst på doktorn och hans hustru för att akta på denna uppmaning, som icke heller gjorde intryck på någon annan, och mrs Markleham fick pusta, stirra och vifta på sig så mycket hon ville.
