Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 328 ―

»Om den saken, mamma, kan ingen annan döma än min man», sade Annie utan att taga sina ögon från hans ansikte, »och han ska höra mig. Om jag säger något, som möjligen kan vålla dig smärta, mamma, så förlåt mig. Jag har själv först lidit smärta, och det både ofta och länge.»

»Nå, det måtte jag säga!» sade mrs Markleham och drog djupt efter andan.

»Redan då jag var mycket ung, endast ett barn, voro mina första kunskapsbegrepp oskiljaktiga från en tålmodig vän och lärare — en vän till min avlidne far — vilken alltid var mig kär. Ingenting av vad jag vet kan jag tänka på, utan att tänka på honom. Han nedlade i min själ dess första skatter och tryckte sin prägel på dem alla. Jag tror att jag aldrig skulle kunnat ha den nytta av dem, som jag haft, om jag hade fått dem av andra händer.»

»Hon räknar sin mor för rakt ingenting!» utbrast mrs Markleham.

»Nej, mamma», sade Annie, »men jag ställer honom på den plats som tillhör honom. Jag måste göra det. Medan jag växte upp, intog han ännu alltjämt samma plats. Jag kände mig stolt över hans deltagande och djupt, ömt, tacksamt fäst vid honom. Jag såg upp till honom så som jag nu knappast kan beskriva — såsom till en far, en vägledare, ett väsen, vars bifall var för mig av helt annat värde än varje annans, såsom till en man, på vilken jag kunde förtrösta och förlita mig, om jag än misstrott hela den övriga världen. Du vet, mamma, hur ung och oerfaren jag var, då du helt plötsligt framställde honom för mig som en friare.»

»Den saken har jag väl femtio gånger berättat för varenda en här!» sade mrs Markleham.

(»Så håll då, för Guds skull, din tunga och tala inte vidare om det!» mumlade min tant.)

»Det var en så stor förändring; det förekom mig i början som om det varit en så stor förlust jag hade lidit», fortfor Annie, alltjämt med samma ton och blick,