― 329 ―
»att jag kände mig orolig och bedrövad. Jag var en helt ung flicka, och då en så stor förändring skedde i det förhållande, vari jag så länge hade stått till honom, tror jag att jag blev bedrövad. Men ingenting kunde åter ha gjort honom till vad han förr hade varit för mig, och jag kände mig stolt över att han ansåg mig värdig att bliva hans maka, och så blevo vi gifta.»
»I St. Alphages kyrka i Canterbury», anmärkte mrs Markleham.
(»Fördöme den kvinnan! Kan hon då omöjligen hålla sin mun?» sade min tant.)
»Jag tänkte aldrig», fortfor Annie med en litet starkare rodnad, »på de jordiska fördelar, min man kunde skänka mig. Mitt unga hjärta hade i sin hyllning inte någon plats åt några dylika lumpna bevekelsegrunder. Mamma, förlåt mig, om jag säger, att det var du, som först hos mig väckte den föreställningen, att någon skulle kunna förorätta mig och honom med en så grym misstanke.»
»Jag!» utropade mrs Markleham.
(»Ja, just du!» yttrade min tant. »Du kan inte vifta bort det, min militäriska vän!»)
»Detta var den första sorgen i mitt nya liv», sade Annie. »Detta var den första anledningen till varje olyckligt ögonblick jag upplevat. Dessa ögonblick ha på den senare tiden varit flera än jag kan säga, men inte, min högsinte och ädelmodige make, av det skäl, som du tror, ty mitt hjärta gömmer inte en tanke, ett minne eller en förhoppning, som någon makt skulle kunna skilja från dig.»
Hon slog upp ögonen, knäppte händerna och såg så skön och sannfärdig ut, tyckte jag, som någon ängel. Från detta ögonblick såg doktorn lika oavvänt på henne, som hon på honom. Därefter fortfor hon:
»Mamma är oskyldig till att någonsin ha påyrkat min förbindelse med dig av egennytta, och hennes avsikter ha i allo varit tadelfria, det är jag säker om, men då jag såg hur många obilliga anspråk, som gjordes på
