― 337 ―
skåda den stora staden. Det var en dyster afton, ett blekgrått ljus låg utbrett över himlavalvet, och då jag såg den i töcken höljda staden, där ett och annat större föremål här och där dök upp i den dunkla belysningen, förekom det mig som om denna omgivning icke illa stämde överens med denna passionerade kvinnas karaktär.
I det jag närmade mig, blev hon mig varse och reste sig ett ögonblick för att taga emot mig. Jag tyckte att hon nu var ännu blekare och magrare än då jag sist hade sett henne, men de blixtrande ögonen voro ännu klarare och ärret ännu tydligare.
Vårt möte var icke hjärtligt. Vi skildes sista gången åt i vrede, och på hennes ansikte låg ett uttryck av förakt, som hon icke bemödade sig att dölja.
»Jag hör att ni önskar tala med mig, miss Dartle», sade jag, i det jag stannade bredvid henne med handen mot ryggstödet på bänken och avböjde den åtbörd varmed hon uppmanade mig att taga plats.
»Om ni vill ha den godheten», sade hon. »Har den där flickan blivit funnen?»
»Nej.»
»Och likväl har hon rymt sin väg.»
Jag såg hennes tunna läppar skälva medan hon såg på mig, som om de längtade att få överhopa henne med förebråelser.
»Rymt sin väg!» upprepade jag.
»Ja, från honom!» sade hon med ett leende. »Om hon inte blivit funnen, blir hon det kanske aldrig. Kanske hon är död!»
Den övermodiga grymhet, varmed hon mötte min blick, har jag aldrig sett uttryckt i något annat ansikte.
»Att önska henne vara död», svarade jag, »är kanske det bästa någon av hennes kön kan önska henne. Det gläder mig att tiden har mildrat er så pass, miss Dartle.»
Hon nedlät sig icke att svara på detta yttrande, utan vände sig emot mig med ännu en föraktfull blick och sade:
22. — David Copperfield. II
