― 338 ―
»Denna förträffliga och högst förorättade unga dams vänner äro även edra vänner. Ni är deras riddare och försvarar deras rättigheter. Önskar ni veta vad man vet om henne?»
»Ja», svarade jag.
Hon reste sig upp med ett olycksbådande småleende, gick några steg fram mot en järnekshäck, som stod strax bredvid och skilde gräsplanen från köksträdgården, och sade med höjd röst: »Kom hit!» som om hon hade ropat på ett orent djur.
»Jag förmodar att ni på detta ställe underlåter alla demonstrationer av ridderlighet eller hämndlystnad, mr Copperfield?» sade hon och såg över axeln på mig med samma uttryck.
Jag böjde huvudet utan att fatta vad hon menade, och hon sade åter: »Kom hit!» och vände tillbaka, ledsagad av den aktningsvärde mr Littimer, som med oförminskad aktningsvärdhet bugade sig för mig och ställde sig bakom henne. Det uttryck av skadeglad gratie och segerfröjd, varmed hon lutade sig tillbaka mot bänken mellan oss och såg på mig och vari det, eget nog, på samma gång låg någonting kvinnligt och tilldragande, kunde ha anstått en av dessa blodtörstiga prinsessor, som man läser om i sagorna.
»Seså!» sade hon i befallande ton, utan att se på honom, men med fingret på ärret, vilket i detta ögonblick pulserade kanske mera av njutning än av smärta, »tala nu om för mr Copperfield hur det gick till vid den där flykten.»
»Mr James och jag, madame…»
»Vänd er inte till mig!» inföll hon med rynkad panna.
»Mr James och jag, sir…»
»Och inte heller till mig!» sade jag.
»Utan att låta sig bringas ur fattningen tillkännagav mr Littimer med en lätt bugning, att vår vilja var hans lag, och började åter:
»Mr James och jag ha varit utomlands med det där unga fruntimret, allt ifrån det hon lämnade Yarmouth under mr James' beskydd. Vi ha varit på en mängd
