― 339 ―
olika ställen och sett många främmande länder. Vi ha varit i Frankrike, Schweiz, Italien, kort sagt, nästan överallt.»
Han såg på ryggstödet till bänken, som om han vände sig till detta, och spelade sakta på det med sina händer, som om han anslagit strängarna på ett stumt piano.
»Mr James tycktes ha fäst sig ovanligt mycket vid den unga damen och var under lång tid mycket stadigare än jag någonsin förr hade sett honom under hela den tid jag varit i hans tjänst. Den unga damen var mycket läraktig och talade snart språken, och man skulle inte kunnat känna igen lantflickan i henne. Överallt dit vi kommo märkte jag att hon blev mycket beundrad.»
Miss Dartle lade handen på sin sida. Jag såg honom spegla bort till henne och le i mjugg.
»Ja, hon blev särdeles mycket beundrad. Om det kom sig av hennes klädsel, eller av luftens och solens inverkan, eller av att man fjäsade så mycket för henne, eller av någon annan orsak, kan jag inte säga, men säkert är, att hon ådrog sig allmän uppmärksamhet.»
Här gjorde han ett kort uppehåll. Hennes blickar flögo rastlöst över det vidsträckta landskapet och hon bet sig i underläppen för att hejda sin upproriska tunga.
Mr Littimer tog nu händerna från bänkens ryggstöd, lade den ena av dem inuti den andra och stödde sig på ena benet, varefter han med nedslagna ögon och sitt aktningsvärda huvud en smula framsträckt och något lutat åt sidan fortsatte sin berättelse.
»Så fortgick det någon tid, till dess den unga damen allt emellanåt började bli dyster och förstämd och trötta mr James med sitt dåliga lynne, och nu fingo sakerna ett annat utseende. Den gamla oron fick åter makt med mr James. Ju oroligare han blev, desto värre blev det med henne, och jag måste tillstå, att jag för min del hade en ganska svår pers att utstå med dem båda. Emelertid lappades det, som hade gått sönder, flerfaldiga gånger ihop igen. och förhållandet dem emellan fortfor det hela taget längre än någon skulle ha trott.»
