― 341 ―
»Men då jag kom till den senare delen av uppdraget», sade mr Littimer och gnuggade oroligt sina händer, »och som man kunde tycka att hon åtminstone borde ha uppskattat som en vänlig avsikt, visade sig den unga damen i sin rätta dager. Jag har aldrig sett en våldsammare människa. Hennes uppförande var i förvånande grad dåligt. Hon hade inte mera tacksamhet, känsla, tålamod eller förnuft än en stock eller en sten. Om jag inte hade varit på min vakt, är jag övertygad att hon skulle velat se mitt blod.»
»Jag hyser så mycket bättre tankar om henne för detta», sade jag förtrytsamt.
Mr Littimer böjde sitt huvud, som om han velat säga: »Verkligen, sir? Men ni är bra ung, sir» och fortsatte sin berättelse.
»Det var, kort sagt, nödvändigt att under en lång tid avlägsna från henne allt, varmed hon kunde ha gjort sig själv eller andra skada, och att hålla henne inspärrad. Icke desto mindre kom hon ut en natt, bröt sönder en fönsterlucka, som jag själv hade spikat till, klättrade ned för en vinstock, som var uppfäst på väggen utanför fönstret, och har sedan, så vitt jag vet, varken blivit sedd eller hörd.»
»Hon är kanske död!» sade miss Dartle med ett leende, som om hon kunde ha sparkat den olyckliga flickans lik.
»Hon har kanske dränkt sig, miss», sade mr Littimer, begagnande sig av det svepskäl, han nu erhöll, till att vända sig till en viss person. »Det är mycket möjligt. Eller också har hon kanske fått hjälp av fiskarna och deras hustrur och barn. Som hon tyckte mest om att umgås med simpelt folk, brukade hon ofta språka med dem nere vid stranden, miss Dartle, och sitta vid deras båtar. Jag har sett henne göra det hela dagen, då mr James var borta. Mr James blev mycket ond, då han en gång fick veta, att hon hade berättat barnen, att hon var en fiskares dotter och att hon i sitt eget land för lång tid tillbaka hade sprungit omkring på stranden liksom de.»
