― 342 ―
O, Emili! Olvckliga skönhet! Huru den reste sig framför mig, bilden av henne, sittande där vid den fjärran stranden bland barn, som liknade henne medan hon själv var oskyldig, lyssnande till späda röster, sådana som kunnat kalla henne mor, om hon varit en fattig mans maka, och till havets väldiga stämma med dess: »Aldrig mer!»
»Då det blev klart att ingenting mera var att göra, miss Dartle…»
»Förbjöd jag er inte att tala till mig?» inföll hon med kallt förakt.
»Ni talade till mig, miss», svarade han. »Jag ber om ursäkt. Men det är min plikt att lyda.»
»Så uppfyll er plikt», sade hon. »Gör slut på den där historien och avlägsna er!»
»Då det blev klart», återtog han med en obeskrivligt aktningsvärd min och en ödmjuk bugning, »att det var omöjligt att återfinna henne, begav jag mig till mr James, till det ställe, dit jag enligt avtal skulle skriva till honom, och underrättade honom om vad som hade hänt. Det kom till en ordväxling oss emellan, och jag fann att min värdighet bjöd mig att lämna honom. Jag kunde tåla och har tålt mycket av mr James; men han förolämpade mig allt för djupt. Som jag kände den olyckliga oenigheten mellan honom och hans mor och som jag lätt kunde föreställa mig hennes ångest, tog jag mig friheten att återvända till England och berätta…»
»För pengar, som jag gav honom», sade miss Dartle till mig.
»Mycket riktigt, madame — och berätta vad jag visste. Jag vet inte», sade mr Littimer sedan han funderat ett ögonblick, »att det är något mera. Jag är för närvarande utan anställning och skulle vara glad åt att få en anständig plats.»
Miss Dartle såg på mig, som om hon ville fråga om det annars var något som jag önskade veta, och som verkligen något hade fallit mig in, sade jag till svar:
