― 361 ―
kärleksfull emot dig. Gud signe henne, det vet jag att hon var! Det vet jag att hon var mot alla. Du är tackgam emot henne och älskar henne. Hjälp oss därför nu, så gott du kan, med att få rätt på henne, och himlen ska belöna dig därför!»
Hon såg på honom hastigt och för första gången, som om hon icke varit säker på vad han hade yttrat.
»Vill ni lita på mig?» frågade hon med sakta, förvånad röst.
»Ja, fullkomligt!» sade mr Peggotty.
»Vill ni tillåta mig att tala med henne, om jag någonsin skulle finna rätt på henne; att hysa henne, om jag har någon bostad att dela med henne, och att sedan, henne ovetande, komma till er och föra er till henne?» frågade hon hastigt.
Vi svarade bägge på en gång: »Ja!»
Hon lyfte sina ögon mot himlen och bedyrade högtidligt att hon nitiskt och troget skulle ägna sig åt detta värv; att hon aldrig skulle vackla i det, aldrig låta avleda sig från det och aldrig avstå ifrån det, så länge det fanns minsta skymt av hopp. Om hon icke höll sitt löfte, måtte då det mål, som hon nu hade för sitt liv och som band henne vid något som icke var ont, då det övergåve henne, lämna henne, om möjligt, ännu mera övergiven och förtvivlad än hon denna afton hade varit vid flodstranden, och måtte då all, både mänsklig och gudomlig hjälp svika henne!
Hennes röst var knappast mera hörbar än hennes andedräkt, och hon vände sig icke till oss, utan sade detta till den nattliga himlen och stod därefter orörligt stilla och såg på det dystra vattnet.
Vi ansågo nu lämpligt att meddela henne allt vad vi visste, vilket jag omständligt berättade henne. Hon hörde mycket uppmärksamt på och med ett ansikte, som ofta förändrades, men dock bibehöll samma prägel i alla dess olika uttryck. Hennes ögon fylldes då och då av tårar, men hon kvävde dem åter. Det tycktes som om hennes stämning blivit en helt annan, och som om hon icke kunnat vara alltför lugn.
