― 360 ―
hans ögon, men hennes lidelsefulla sorg var alldeles nedtystad och stum.
»Om du hörde», sade mr Peggotty, »vad som försiggick mellan master Davy och mig den där aftonen, då det snöade så starkt, så vet du också, att jag varit vida omkring för att söka efter min kära systerdotter — min kära systerdotter», upprepade han med fasthet, »ty hon är mig mycket kärare nu, Martha, än hon någonsin förr var det.»
Hon satte händerna för ansiktet, men blev för övrigt lugn och stilla.
»Jag har hört henne berätta», sade mr Peggotty, »att du tidigt blev fader- och moderlös, utan att det var någon som kunde eller ville taga dig till sig som eget barn. Du kan kanske föreställa dig, att du, om du hade haft en sådan vän, med tiden skulle kommit att hålla av honom, och att min systerdotter var liksom en dotter för mig.»
Då hon stod och skälvde utan att säga ett ord, svepte han omsorgsfullt schalen omkring henne, sedan han för detta ändamål hade tagit upp den från marken.
»Och därför vet jag», sade han, »både att hon skulle följa mig till världens yttersta ända, om hon en gång väl finge återse mig, och att hon skulle fly till världens yttersta ända för alt slippa att få se mig. Ty ehuru hon inte har något skäl att tvivla på min kärlek till henne och inte heller gör det — och inte heller gör det», upprepade han med lugn övertygelse om sanningen av vad han sade, »så träder likväl blygseln emellan oss och skiljer oss åt.»
I vartenda av hans enkla, gripande ord läste jag ett nytt vittnesbörd om att han hade tänkt över detta ämne från varje synpunkt det erbjöd.
»Enligt vår, det vill säga master Davys och min tanke», fortfor han, »ska hon sannolikt förr eller senare styra sin ensliga gång till London. Vi tro — master Davy och jag och vi alla — att du är lika oskyldig till allt, som hänt henne, som det barn som ännu inte blivit fött. Du sade, att hon hade varit vänlig och god och
