― 363 ―
ångra sig. Jag fruktar att tänka därpå; det synes mig alltför djärvt. Om jag kunde uträtta något gott, skulle jag kanske börja att hoppas, ty ännu har det inte kommit annat än ont av mina gärningar. Mitt usla liv ska för första gången på lång tid åter vara tryggt i mina händer, eftersom jag genom er fått något att leva för. Jag vet inte mera och kan inte säga mera.»
Hon kvävde åter de tårar som hade börjat att flyta, sträckte fram sin skälvande hand och rörde vid mr Peggotty, som om det funnits någon läkande kraft hos honom, och avlägsnade sig därefter utåt den ensliga vägen. Hon hade varit sjuk, sannolikt en längre tid. Nu, då jag fick tillfälle att närmare giva akt på henne, märkte jag att hon var blek och utmärglad och att hennes insjunkna ögon talade om umbäranden och lidanden.
Vi följde efter henne ett kort stycke, eftersom vår väg gick åt samma håll, till dess vi kommo tillbaka till de upplysta och folkrika gatorna. Jag hyste ett så obetingat förtroende till hennes försäkran, att jag frågade mr Peggotty, om det icke möjligen kunde se ut som om vi misstrodde henne, ifall vi längre följde efter henne. Som han var av samma tanke och lika övertygad om hennes uppriktighet, läto vi henne gå sin egen väg och gingo själva framåt Highgate. Han följde mig ett gott stycke, och då vi skildes åt med en bön för den lyckliga utgången av detta nya försök, röjde sig ett nytt och tankfullt medlidande hos honom, vilket jag ej hade svårt att förklara.
Det var midnatt, då jag kom hem. Jag hade redan nått min egen port och stod och lyssnade efter St. Paulskyrkans djupa klocka, vars klang jag tyckte mig kunna urskilja bland alla de många andra klockornas slag, då jag plötsligt blev helt förvånad över att se att porten till min tants hus stod öppen och att ett matt sken i förstugan lyste ut på vägen.
I den tanken att min tant hade fått ett anfall av sin gamla förskräckelse och kanske stod där och betraktade skenet av någon inbillad eldsvåda i fjärran, gick
