― 364 ―
jag fram för att tala med henne, men såg nu till min stora överraskning, att en karl stod i hennes trädgård.
Han hade ett glas och en butelj i handen och skulle just till att dricka. Jag stannade hastigt i skuggan av de lummiga träden där utanför, ty månen hade gått upp, ehuru den var fördunklad av moln, och jag kände nu igen samma karl, som jag en gång hade ansett för en fantasi av mr Dick och som jag och min tant en gång hade mött på Londons gator.
Han både åt och drack och tycktes äta med glupsk aptit och betrakta huset med nyfikna blickar, som om han nu såg det för första gången. Sedan han hade lutat sig ned för att sätta buteljen på marken, såg han upp till fönstren och såg sig omkring, ehuru med ett otåligt uttryck, som om han längtat att komma bort därifrån.
Ljuset i förstugan förmörkades ett ögonblick, och min tant kom ut. Hon var upprörd och stoppade pengar i handen på honom; jag hörde mynten klinga.
»Vad ska jag göra med det här?» frågade han.
»Jag kan inte undvara mera», svarade hon.
»Då kan jag inte gå», sade han. »Se där! Ni kan ta tillbaks dem.»
»Du dåliga människa», svarade min tant med stark sinnesrörelse, »hur kan du behandla mig så? Men varför gör jag en sådan fråga? Det är därför att du vet hur svag jag är. Kan jag väl göra något annat för att för alltid befria mig från dina besök, än låta det gå dig efter som du förtjänat?»
»Nå, varför gör ni det inte då?» sade han.
»Och det kan du fråga mig om!» svarade min tant. »Vilket hjärta du måste ha!»
Han stod och skramlade buttert med pengarna och skakade på huvudet, till dess han slutligen sade:
»Det här är således allt som ni ämnar ge mig?»
»Det är allt vad jag kan ge dig», sade min tant. »Du vet att jag haft förluster och är fattigare än jag förr var. Det har jag sagt dig. Nu då du fått det, varför vill du nu bereda mig smärta genom att visa dig ännu längre för mina ögon och låta mig se vad det blivit av dig?»
