Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/376

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 372 ―

tanke om mig innan vi gifte oss? Varför sade du inte, du hårdhjärtade varelse, att du var övertygad att jag var sämre än en deporterad betjänt? O, att du kan ha en så förskräcklig tanke om mig! Å, herre Gud!»

»Men, min söta Dora», genmälde jag och försökte att taga undan näsduken, som hon tryckte till sina ögon, »det här är inte endast löjligt av dig, utan även orätt. Först och främst är det inte sant.»

»Du sade alltid att han brukade narras», snyftade Dora; »och nu säger du detsamma om mig! O, vad ska jag göra? vad ska jag göra?»

»Min söta flicka», sade jag, »jag får verkligen be dig vara förståndig och lyssna till vad jag sade och vad jag säger. Min snälla Dora, om vi inte lära oss själva att uppfylla våra plikter mot dem som vi ha i vår tjänst, skola dessa aldrig lära sig att uppfylla sina plikter mot oss. Jag fruktar att vi ge folk sådana tillfällen till att göra ont, som aldrig borde givas. Även om vi avsiktligt — vilket nu inte är fallet — vore så försumliga i alla våra anordningar, som vi verkligen äro — ja, även om vi tyckte om det och funne ett nöje däri — vilket vi inte göra — är jag övertygad att vi inte skulle ba något slags rättighet att fortfara på detta sätt. Vi rent av fördärva folk. Vi äro tvungna att tänka på detta. Jag kan inte låta bli att tänka på det, Dora. Det är en betraktelse, som jag inte är i stånd att avvisa, och den gör mig stundom mycket orolig. Se detta, min vän, är alltsammans. Seså, var nu inte lägre barnslig!»

Dora ville icke på en lång stund tillåta mig att taga undan näsduken. Hon satt och snyftade bakom den och mumlade, att ifall jag var orolig, varför hade jag då någonsin gift mig med henne? Varför hade jag inte sagt, till och med på själva dagen före vårt bröllop, att jag visste att jag skulle bli orolig och att jag helst ville slippa ifrån alltsammans? Om jag inte kunde tåla henne, varför skickade jag då inte bort henne till hennes tanter i Putney eller till Julia Mills i Ostindien? Julia skulle bli glad över att få se henne och inte kalla henne en deporterad betjänt, Julia hade aldrig kallat