― 371 ―
»Men jag vill att du skall veta det, min älskling. Släpp ned Jip.»
Dora satte hans nos mot min mun och sade »buh!» för att jaga bort mitt allvar, men då hon icke lyckades göra det, befallde hon honom att gå in i sin pagod och satt med hopknäppta händer och såg på mig med det mest lilla undergivna uttryck i sitt ansikte.
»Saken är den, min söta vän», började jag, »att det ligger någonting smittosamt hos oss. Vi smitta alla med vilka vi komma i beröring.»
Jag skulle kanske ba fortfarit att uttrycka mig på detta bildlika sätt, om jag icke av uttrycket i Doras ansikte hade märkt, att hon av alla krafter undrade huruvida jag ämnade föreslå något nytt slags ympning eller annat medicinskt botemedel för detta vårt osunda tillstånd. Jag hejdade mig därför och försökte uttrycka mig tydligare.
»Ser du, min älskling», sade jag, »det är inte nog med att vi förlora pengar och trevnad och stundom även vårt goda lynne, därför att vi inte kunna lära oss att vara mera uppmärksamma, utan vi ådraga oss även ett tungt ansvar för att vi fördärva envar som kommer i vår tjänst eller har något att skaffa med oss. Jag börjar frukta, att skulden inte uteslutande är på den ena sidan, utan att dessa människor uppföra sig illa därför att vi själva inte uppföra oss så särdeles väl»
»O, vilken beskyllning!» utbrast Dora med vitt uppspärrade ögon. »Att säga att du någonsin sett mig stjäla guldklockor! Å, å!»
»Men, mitt söta barn, tala då inte sådana där påtagliga orimligheter! Vem bar väl gjort den ringaste hänsyftning på guldklockor?»
»Du gjorde det», genmälde Dora. »Du vet att du gjorde det. Du sade, att jag inte hade uppfört mig väl och jämförde mig med honom.»
»Med vem?» frågade jag.
»Med betjäntpojken», snyftade Dora. »Ack, du grymma varelse, att jämföra din tillgivna hustru med en deporterad betjänt! Varför sade du mig icke din
