― 374 ―
Detta oaktat höll jag ut i flera månader, i det jag lät min blick sväva ut över denna mellanrymd till den tid då sympatien mellan Dora och mig skulle vara fullständig och jag till min fulla belåtenhet hade »bildat hennes förstånd». Men då jag slutligen märkte att jag, ehuru jag under hela denna tid hade varit så full av beslutsamhet, som ett piggsvin eller en igelkott med taggar, likväl ingenting uträttat, började det att falla mig in att Doras förstånd redan var utbildat.
Vid närmare eftersinnande syntes mig detta så sannolikt, att jag avstod från min plan, som haft ett mera lovande utseende i orden än i verkligheten, och beslöt att från detta ögonblick vara belåten med mitt hustrubarn och icke på något sätt försöka förvandla henne till någonting annat. Jag var själv innerligt led vid att spela vis och förståndig och vid att se min älskling lida av detta tvång, och så köpte jag en dag ett par vackra örringar åt henne och ett halsband åt Jip och begav mig hem för att göra mig angenäm.
Dora blev förtjust över de små presenterna och kysste mig, full av glädje, men det låg likväl ännu en, om också lätt, skugga emellan oss, och jag hade föresatt mig att ingen sådan skulle få finnas. Om det nödvändigt måste finnas en skugga någonstans, sknlle jag hädanefter gömma den i mitt eget bröst.
Jag slog mig ned bredvid min hustru på soffan och satte örringarna i hennes öron och sade henne, att jag fruktade att vi på sista tiden icke hade haft så trevligt tillsammans som vanligt, och att detta var mitt fel — vilke jag uppriktigt trodde och vilket det även verkligen var.
»Saken är den, älskade Dora», sade jag, »att jag försökt att vara vis.»
»Och att göra mig vis också, inte sant, Doady?» sade Dora blygt.
Jag nickade samtyckande till de höjda ögonbrynens täcka fråga och kysste de ljuva läpparna.
»Det lönar alls inte mödan», sade Dora och skakade på huvudet, så att örringarna klingade. »Du vet vilken
