― 375 ―
liten obetydlig varelse jag är och vad jag från början ville att du skulle kalla mig. Kan du inte det, så fruktar jag att du aldrig kommer att tycka om mig. Är du säker på att du inte stundom tänker att det skulle ha varit bättre att ha…»
»Ha vad för slag, min älskling?» frågade jag, ty hon gjorde icke något försök att fortsätta.
»Ingenting!» svarade Dora.
»Ingenting?» upprepade jag.
Hon slog sina armar om min hals och kallade sig vid sitt favoritnamn »en gås» och gömde sitt ansikte vid min axel i ett sådant svall av lockar, att det blev ett riktigt arbete att rödja undan dem för att få se det.
»Om jag inte tänker att det skulle varit bättre att ha gjort ingenting, än försöka utbilda min lilla hustrus förstånd?» sade jag och skrattade åt mig själv. »Var det detta du ville fråga? Jo, det gör jag.»
»Är det detta som du försökt?» utbrast Dora. »O, vilken förskräcklig gosse!»
»Men jag ska aldrig mera försöka det», sade jag, »ty jag älskar henne ömt sådan hon är.»
»Är det inte någon historia — är det sant?» frågade Dora och smög sig närmare intill mig.
»Varför», svarade jag, »skulle jag försöka förändra det som i så lång tid varit mig så dyrbart? Du tar dig aldrig bättre ut än som ditt eget naturliga jag, min söta Dora, och vi skola inte göra några flera dumma försök, utan återvända till vårt gamla sätt och vara glada.»
»Och vara glada!» upprepade Dora. »Ja, hela dagen i ända! Och du ska inte bry dig om ifall det ibland går en liten smula på tok?»
»Nej, nej», sade jag. »Vi skola söka att reda oss så gott vi kunna.»
»Och du kommer ju inte vidare och säger mig att vi göra andra människor elaka?» sade Dora inställsamt. »Ty du vet nog att det är så förskräckligt styggt.»
»Nej, nej», svarade jag.
»Det är ju bättre att jag är dum än att jag är ledsen?» sade Dora.
