― 376 ―
att det var egendomligt för mig och kunde ha varit annorlunda — mellan dessa båda slutsatser vacklade jag på ett besynnerligt sätt, utan någon bestämd insikt om deras motsats till varandra. När jag tänkte på de ungdomens luftiga drömmar, som icke kunde gå i fullbordan, tänkte jag på det bättre tillstånd, som föregår mannaåldern och som jag nu hade vuxit ifrån, och då uppträdde för min inre syn de glada dagarna med Agnes i det kära gamla huset, likt spökande andar, som kanske skulle återfödas i en annan värld, men aldrig mera kunde upplivas i denna.
Stundom uppstod den betraktelsen hos mig: vad kunde eller skulle ha hänt, om Dora och jag aldrig hade känt varandra? Men hon var så införlivad i min tillvaro, att denna var den onyttigaste av alla fantasier och snart försvann för min blick likt en spindelväv, som svävar i luften.
Jag älskade henne alltjämt. Det, som jag beskriver, slumrade, vaknade till hälften och slumrade åter in i min själs innersta gömmor. Det märktes icke på mig, och jag vet icke av att det utövade något inflytande på vad jag sade eller gjorde. Jag har bördan av alla våra små sorger och alla mina planer; Dora höll i pennorna, och vi kände båda, att vår andel var avmätt såsom omständigheterna krävde. Hon höll innerligt av mig och var stolt över mig, och då Agnes skrev några få allvarliga ord i sina brev till Dora om den stolthet och det deltagande varmed mina gamla vänner följde mitt tilltagande rykte och läste min bok såsom om de hörde mig uttala dess innehåll, läste Dora upp dem för mig med glädjetårar i sina klara ögon och sade, att jag var en kär gammal kvick och ryktbar gosse.
»Det ouppfostrade hjärtats missledande röst.» Dessa ord av mrs Strong runno mig vid denna tid ständigt i hågen och lågo mig nästan alltid i tankarna. Jag vaknade ofta med dem om natten; jag erinrar mig till och med ha läst dem i drömmen, skrivna på husväggar. Ty jag visste nu att mitt hjärta hade varit ouppfostrat då det först hade älskat Dora och att det, om det hade varit
