― 376 ―
»Det är bättre att du är den naturliga Dora, än någonting annat i världen.»
»I världen! Ack, Doady, det är en stor plats!» sade Dora och skakade sina lockar, vände sina förtjusta, glada ögon mot mina, brast ut i ett hjärtligt skratt och sprang bort för att sätta det nya halsbandet på Jip.
På detta sätt slutade mitt första försök att åstadkomma någon förändring hos Dora. Jag hade misslyckats; jag kunde icke uthärda min egen ensamma vishet; jag kunde icke förena den med hennes förra vädjan till mig i egenskap av mitt hustrubarn. Jag beslöt att i all tysthet göra allt vad jag kunde för att förbättra vårt husliga förhållande, men jag förutsåg, att jag endast skulle komma att uträtta mycket litet, om jag icke åter ville urarta till spindel och ständigt ligga på lur.
Och den där omnämnda skuggan, som icke längre skulle få vara mellan oss, utan vila på mitt hjärta — huru föll den?
Den gamla olyckliga känslan genomträngde mitt liv. Den hade blivit djupare, ifall den alls hade förändrats, men den var lika dunkel som någonsin och tilltalade mig som en sorgsen musik, svagt hörd om natten. Jag älskade min hustru innerligt och var lycklig, men den lycka, jag en gång dunkelt hade anat, var icke den lycka jag njöt, och alltid var det någonting som fattades.
För att uppfylla den överenskommelse, jag gjort med mig själv om att låta min själ avspegla sig på dessa blad, undersöker jag den åter noggrant och bringar dess hemligheter i dagen. Det jag saknade, såg jag ännu, såg jag ständigt som en dröm av min ungdomliga fantasi, såsom något som jag icke kunde ernå och som jag nu med en viss smärta, liksom alla andra människor, insåg vara oupphinneligt. Men att det skulle ha varit bättre för mig, om min hustru kunde ha hjälpt mig och delat de många tankar, i vilka jag ej hade någon deltagare, och att detta hade kunnat låta sig göra, det visste jag.
Mellan dessa två oförenliga slutsatser — den ena, att det jag kände, var allmänt och oundvikligt, den andra,
