― 388 ―
allt mera under vårt samtal, men själva hans lornjett tycktes dingla mindre lätt, och ehuru hans kragar ännu hade samma väldiga dimensioner, tycktes de likväl något sloka öronen.
»Mina herrar», sade mr Micawber efter de första hälsningarna, »ni visa er som vänner, som verkliga vänner. Tillåt mig framställa mina frågor rörande det fysiska befinnandet hos mrs Copperfield in esse och mrs Traddles in posse, det vill säga, under förutsättning att min vän mr Traddles ännu inte blivit förenad med föremålet för sin kärlek i nöd och lust.»
Vi tackade honom för hans artighet och gåvo honom ett passande svar. Därefter fäste han vår uppmärksamhet på muren och hade redan börjat: »Jag försäkrar er, mina herrar», då jag tillät mig göra invändningar mot denna ceremoniösa form och bad honom tilltala oss på det gamla vanliga sättet.
»Min käre Copperfield», svarade han och tryckte min hand, »er hjärtlighet överväldigar mig. Detta mottagande av ett krossat fragment av det tempel som en gång kallades man, ifall det tillstädjes mig att uttrycka mig så, röjer ett hjärta, som är en heder för vår gemensamma natur. Jag stod i begrepp att yttra, att jag åter skådar det lugna ställe, där några av min tillvaros lyckligaste timmar förflutit.»
»Till vilket de utan tvivel gjordes av mrs Micawber, inföll jag. »Jag hoppas att hon mår väl.»
»Jag tackar så mycket», svarade mr Micawber, vars ansikte förmörkades vid denna hänsyftning, »hon mår så där, lala. Och detta», fortfor mr Micawber med en sorgsen nick, »detta är Kings Bench! Här var det som för första gången under många välvande år den överväldigande tryckningen av ouppfyllda penningförbindelser icke dag ut och dag in förkunnades av påflugna röster, som nekade att avlägsna sig ur förstugan; där porten icke hade någon hammare åt en fordringsägare att vända sig till; där intet personligt delgivande av stämningar behövdes, eftersom dessa inlämnades hos portvakten. Mina herrar», sade mr Micawber, »då skug-
