― 387 ―
förde de båda skrivelserna. »Det ska i alla händelser vara en välgärning att skriva till henne och låta henne veta, att vi inte skola underlåta att tala med mr Micawber.»
Jag samtyckte härtill med så mycket större beredvillighet, som jag nu förebrådde mig att jag hade behandlat hennes föregående brev så tämligen likgiltigt. Det hade visserligen för ögonblicket satt många funderingar i mitt huvud, såsom jag redan nämnt; men mina många enskilda angelägenheter, min kännedom om familjen och den omständigheten, att jag sedan icke vidare hade hört något ifrån henne, gjorde, att saken efter hand hade råkat i glömska. Jag hade ofta tänkt på paret Micawber, men merendels endast för att undra över vad det kunde vara för »pekuniära förpliktelser» det hade åsamkat sig i Canterbury och tänka på hur skygg mr Micawber hade visat sig mot mig sedan han blev skrivare åt Uriah Heep.
Emellertid skrev jag nu i vårt gemensamma namn ett tröstande brev till mrs Micawber, vilket vi båda undertecknade. Under det vi begåvo oss till staden för att lägga det på posten, hade Traddles och jag ett långt samtal och inläto oss i en mängd gissningar, vilka jag här icke behöver upprepa. På eftermiddagen togo vi min tant till råds, men det enda bestämda beslut vi kommo till, var, att vi skulle vara punktliga uti att infinna oss till det av mr Micawber föreslagna mötet.
Ehuru vi en kvart före den utsatta tiden anlände till ort och ställe, funno vi mr Micawber redan där. Han stod med korslagda armar mitt emot muren och betraklade järnpiggarna ovanpå densamma med en känslosam min, som om de varit sammanflätade grenar av träd, som hade beskyddat honom i hans ungdom.
Då vi tilltalade honom, var hans sätt mera förvirrat och något mindre förnämt än det förr plägade vara. Han hade i anledning av denna utflykt lagt av sig sin svarta sakförardräkt och bar den gamla syrtuten och de åtsittande benkläderna, men ieke så alldeles med den gamla minen. Denna återkom visserligen efter hand
