― 390 ―
en djävul. Ni torde tillåta mig att som enskild individ neka att yttra mig rörande ett ämne, som i min egenskap av en man av yrket drivit mig till förtvivlans yttersta rand.»
Jag uttryckte min ledsnad över att jag mot min vilja hade vidrört en sträng, som var honom så obehaglig.
»Vågar jag», sade jag, »utan att utsätta mig för samma misstag, fråga hur mina gamla vänner mr och miss Wickfield befinna sig?»
»Miss Wickfield», svarade mr Miecawber. som nu blev helt röd i ansiktet, »är vad hon alltid varit, ett mönster och ett lysande föredöme. Min bäste Copperfield, hon är den enda stjärnklara punkten i en usel tillvaro. Min aktning för denna unga dam, min beundran för hennes karaktär, uppriktighet och godhet! — För mig nedåt en sidogata!» sade mr Micawber, »ty mitt förvirrade själstillstånd står inte ut med detta!»
Vi förde honom in i en gränd, där han tog upp sin näsduk och ställde sig med ryggen mot en vägg. Ifall jag betraktade honom med samma allvar som Traddles gjorde, så måste han för ingen del ha funnit vårt sällskap uppmuntrande.
»Det är mitt öde», sade mr Micawber och snyftade oförställt, men gjorde likväl detta med en skugga av sin förra min av att göra någonting elegant, »det är mitt öde, mina herrar, att vår naturs ädlare känslor blivit förebråelser mot mig. Den hyllning, jag ägnar miss Wickfield, är en pilspets i mitt bröst. Ni gjorde bäst uti att vara goda och låta mig få vandra kring världen som en landstrykare. Masken ska mycket snart ha gjort upp min affär.»
Utan att låtsa om denna uppmaning, stodo vi stilla till dess han hade stoppat in näsduken, dragit upp kragarna och med hatten särdeles mycket på sned gnolat en melodi för att missleda varje person i närheten, som möjligen kunde ha observerat honom. Som jag icke visste vad som möjligen kunde gå förlorat, om vi nu förlorade honom ur sikte, yttrade jag, att det skulle vara mig ett stort nöje att få presentera honom för min tant,
