― 391 ―
ifall han ville följa med till Highgate, där en säng stode till hans förfogande.
»Ni ska brygga oss ett glas av er egen punsch, mr Micawber», sade jag, »och för behagligare minnen glömma det som nu ligger er på sinnet.»
»Eller», tillade Traddles försiktigt, »ifall ni kanske snarare skulle lätta ert hjärta genom att anförtro något åt edra vänner, så ska ni meddela oss det, mr Micawber.»
»Mina herrar», svarade mr Micawber, »ni må göra med mig som ni själva vilja. Jag är ett halmstrå på djupets yta och tumlas omkring åt alla håll av elefanterna — jag ber om ursäkt, jag menar elementerna.»
Vi gingo nu vidare arm i arm, träffade på diligensen just som den skulle avgå och anlände till Highgate utan några flera hinder. Jag var mycket orolig och obeslutsam om vad jag borde säga eller göra, och detsamma var även tydligen förhållandet med Traddles. Mr Micawber var nästan hela tiden försjunken i djup melankoli. Han gjorde visserligen allt emellanåt ett försök att bemanna sig och gnola en visstump, men hans återfall i djup melankoli blevo endast mera iögonenfallande genom den löjliga kontrasten mot den starkt på sned sittande hatten och de till ögonen uppdragna skjortkragarna.
Vi begåvo oss till min tants hus i stället för till mitt, eftersom Dora icke mådde väl. Min tant infann sig genast, sedan vi hade sänt bud efter henne, och mottog mr Micawber med mycken hjärtlighet, varefter han kysste hennes hand, drog sig tillbaka till fönstret, drog upp sin näsduk och utkämpade en själsstrid med sig själv.
Mr Dick var hemma. Han var av naturen så ytterligt deltagande för envar som tycktes vara nedslagen och upptäckte så hastigt varje sådan, att han skakade hand med mr Micawber minst tio gånger under fem minuter. För den förtvivlade mr Micawber var denna varma hjärtlighet från en främlings sida så rörande, att han vid varje handskakning endast kunde säga: »Min bäste sir, ni överväldigar mig!» vilket gladde mr Dick till den grad att han upprepade handskakningen ännu kraftigare än förut.
