― 393 ―
mr Micawber», sade hon. »Jag önskar att jag hade fått det nöjet att se er förr.»
»Madame», svarade mr Micawber, »jag skulle önska att jag haft den äran att känna er vid en tidigare period. Jag har inte alltid varit den skeppsbrutna varelse ni nu ser framför er.»
»Jag hoppas att mrs Micawber och edra barn må väl», sade min tant.
Mr Micawber skakade på huvudet.
»De befinna sig så väl, madame, som utbördingar och av samhället förskjutna varelser möjligen kunna», svarade han förtvivlat efter ett ögonblicks tystnad.
»Gud bevare oss! Vad är det ni säger?» utbrast min tant på sitt korta sätt.
»Min familjs tillvaro skälver i vågskålen», svarade mr Micawber. »Min principal…»
Här stannade mr Micawber retsamt nog och började att skala de citroner som på min uppmaning hade blivit framsatta för honom jämte alla andra tillbehör för en punschbrygd.
»Er principal, sade ni», inföll mr Dick, i det han gav honom en sakta, påminnande knuff med armen.
»Min bäste sir, ni väcker mig», sade mr Micawber. »Jag är er mycket förbunden.» Här skakade de åter hand med varandra. »Min principal, madame — mr Heep — hade en gång den godheten att säga, att om jag inte uppbure de löneförmåner, som åtfölja den befattning jag innehar hos honom, skulle jag sannolikt fara omkring land och rike som en gycklare och taskspelare och sluka svärd och äta det förtärande elementet, elden. Och så vitt jag förmår inse, är det ännu sannolikt att mina barn skola bli nödsakade att söka sitt underhåll genom kroppslig förvrängning, medan mrs Micawber understöder deras onaturliga konststycken genom att veva på ett positiv.»
Medelst en obestämd, men uttrycksfull svängning med kniven gav mr Micawber tillkänna, att dessa föreställningar kunde väntas äga rum då han icke mera var i
