― 394 ―
livet och började därefter att åter skala sina citroner med en förtvivlad min.
Min tant stödde sin armbåge mot det lilla runda bord, som hon brukade ha stående vid sin sida, och betraktade honom uppmärksamt. Trots den motvilja jag kände för att locka honom till meddelanden, vilka han icke frivilligt ville lämna, skulle jag likväl nu ha förmått honom att fortfara, så framt jag icke avhållits därifrån genom hans sällsamma beteende, varav det mest anmärkningsvärda bestod uti att han kastade citronskal i tekannan, hällde sockret på ljussaxbrickan, rommen i den tomma vattenmuggen samt med full förtröstan om framgång försökte hälla kokhett vatten ur en ljusstake. Jag såg att en kris var för handen, och den kom även ganska riktigt. Han rafsade ihop alla sina ingredienser och apparater, reste sig upp från stolen, tog upp sin näsduk ur fickan och brast i gråt.
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber bakom sin näsduk, »detta är en verksamhet som framför alla andra fordrar själslugn och självkänsla. Jag kan inte gå i land med det här. Det är alldeles omöjligt.»
»Vad är på färde, mr Micawber?» sade jag. »För all del tala. Ni är ju bland vänner!»
»Bland vänner, sir!» upprepade mr Micawber, och allt, som han hade sökt att dölja, störtade nu fram. »Herre Gud, det är just därför att jag är bland vänner som mitt själstillstånd är sådant det är. Vad som är på färde, mina herrar! Vad är det som inte är på färde? Skurkstreck är på färde; nedrighet är på färde; svek, bedrägeri och gemen komplott äro på färde, och namnet på all denna ohyggliga massa är — HEEP!»
Min tant slog ihop händerna, och vi rusade allesammans upp, som om vi varit besatta.
»Striden är överstånden!» utbrast mr Micawber, i det han häftigt svängde med sin näsduk och allt emellanåt slog ut med båda armarna, som om han simmat bland övermänskliga svårigheter. »Jag vill inte längre föra detta liv. Jag är en eländig varelse, avskuren från allt som gör livet drägligt. Jag har varit under en förban-
