Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 36 ―

»Å!» sade miss Dartle och nickade tankfullt med huvudet. »Ja visst! Det skulle hindra det? Ja, naturligtvis. Alldeles riktigt. Jag är verkligen bra glad över att jag var nog barnslig att komma fram med det där exemplet, ty det är så skönt att veta att er plikt mot varandra skulle hindra det. Jag tackar er så mycket.»

Jag får icke förbigå en annan liten omständighet, som står i samband med miss Dartle, ty jag fick anledning att erinra mig den efteråt, då allt det ohjälpligt förflutna blev klart och tydligt. Hela denna dag, men i synnerhet från detta ögonblick, uppbjöd Steerforth hela sin förmåga, och gjorde detta med den allra största otvungenhet, för att förvandla denna sällsamma varelse till en roande och road medlem av sällskapet. Att detta lyckades honom, kunde icke väcka min förvåning. Att hon kämpade mot det förtrollande inflytandet av hans intagande konst — intagande natur kallade jag den då — förvånade mig icke heller; ty jag visste att hon stundom var gallsjuk och retlig. Jag såg hennes anletsdrag och sätt långsamt förvandlas; jag såg henne betrakta honom med stigande beundran; jag såg henne, svagare och svagare, men alltjämt harmset, som om hon fördömde en svaghet hos sig själv, försöka att motstå den fängslande kraft han ägde, och slutligen såg jag hennes skarpa blick mildras och hennes leende bli helt vänligt, och jag var icke längre rädd för henne, såsom jag verkligen hade varit under hela dagens lopp, och vi sutto allesammans vid kaminen och skrattade och pratade tillsammans lika otvunget som om vi varit barn.

Om det var därför att vi hade suttit där så länge eller därför att Steerforth hade beslutat att icke förlora den fördel han hade vunnit, vet jag icke, men vi stannade icke i matsalen fem minuter efter sedan hon hade avlägsnat sig.

»Hon spelar på sin harpa», sade Steerforth sakta vid dörren till salongen, »och jag tror att ingen annan än min mor har hört henne göra det på de sista tre åren.»

Han sade detta med ett leende, som dock genast försvann, och vi gingo in i rummet och funno henne ensam.