― 37 ―
»Stig inte upp!» sade Steerforth (vilket hon redan hade gjort), »gör inte det, min bästa Rosa! Var nu snäll för en gång och spela för oss en irländsk sång.»
»Vad bryr ni er om irländsk sång?» svarade hon.
»Mycket!» genmälde Steerforth. »Mycket mer än om någon annan. Här ha vi för övrigt Daphne, som älskar musik av sitt innersta hjärta. Sjung en irländsk sång för oss, Rosa, och låt oss sitta och lyssna såsom jag förr brukade.»
Han rörde icke vid henne eller vid den stol, varifrån hon hade stigit upp, men satte sig i närheten av harpan. Hon stod en stund vid sidan av den på ett sällsamt sätt och rörde högra handen, som om hon spelat med den, men likväl utan att anslå strängarna. Slutligen satte hon sig ned, drog till sig harpan med en plötslig rörelse och spelade och sjöng.
Jag vet icke vad det var i hennes spel eller röst som gjorde denna sång till den mest övernaturliga jag någonsin hört eller kan tänka mig. Det låg någonting förfärligt i den. Det var som om den aldrig hade blivit skriven eller satt i musik, utan hade utsprungit ur lidelsen inom henne, vilken endast ofullständigt skaffade sig luft i det dämpade ljudet av hennes röst och åter lade sig till ro, då allt blev tyst och stilla. Jag var alldeles förstummad, då hon åter reste sig upp och stödde sig mot harpan och låtsade som om hon spelade, men utan att anslå strängarna.
Efter ännu en minut väcktes jag ur min dvala; Steerforth hade nämligen lämnat sin stol och gått fram till henne och, i det han leende lade sin arm kring hennes liv, yttrat: »Se så, Rosa, hädanefter skola vi komma att hålla mycket av varandra!» Men med en vildkatts raseri hade hon slagit till honom och stött honom ifrån sig och störtat ut ur rummet.
»Vad går åt Rosa?» frågade mrs Steerforth, i det hon trädde in.
»Hon har för en liten stund varit en ängel, mamma», svarade Steerforth, »men för att hålla sig skadeslös gick hon därefter över till den motsatta ytterligheten.»
