― 396 ―
»Nej, Copperfield! — intet meddelande — ah! — förrän miss Wickfield — ah! — fått upprättelse för oförrätter, tillfogade av den inpiskade boven — Heep!» (Jag är fullt övertygad att han icke skulle kunnat yttra tre ord, utan den förvånande energi detta ord ingav honom så ofta han kände det komma.) »Obrottslig tystlåtenhet — ah! — för hela världen — intet undantag — i dag åtta dagar — ah! — vid frukosttiden — ah! — alla närvarande — tant också — ah! — och den utmärkt vänliga herrn — i det hotell i Canterbury — ah! — där mrs Micawber och jag — den gamla visan i korus — och — ah! — blotta den gemena skurken — Heep! Inte mera att säga — ah! — eller lyssna till övertalningar — går genast — inte i stånd — ah! — uthärda sällskap — på spår efter den till undergång dömde förrädaren — Heep!»
Med detta sista upprepande av det magiska ord, som hade gjort att han alls hade kunnat fortsätta och varuti han samlade sig till en ansträngning som övergick alla de övriga, störtade mr Micawber ut ur huset, lämnande oss i ett sådant tillstånd av spänning, hopp och förvåning, att vi voro föga bättre däran än han. Men även nu var hans passion för att skriva brev för stark för att kunna motstås, ty medan vår spänning, vårt hopp och vår förvåning ännu voro på sin höjdpunkt, lämnades mig följande handbrev från ett närliggande värdshus, dit han hade gått in för att skriva det:
»I största hemlighet och förtroende.
Min bäste sir!
Jag anhåller om tillåtelse att genom er få hembära er förträffliga tant min ursäkt för min häftighet. Ett länge kvävt utbrott av en rykande vulkan var följden av en inre strid, som lättare låter sig tänkas än beskrivas.
Jag hoppas att jag uttryckt mig något så när begripligt i avseende på vårt möte åtta dagar i dag på morgonen i det hus för offentlig gästfrihet, där mrs Micawber och jag en gång hade den äran att förena våra
