― 395 ―
nelse i denne infernaliska bovs tjänst. Giv mig tillbaka min hustru och mina barn, sätt Micawber i stället för den eländiga usling, som går i de stövlar, som för närvarande sitta på mina fötter, och be mig sluka ett svärd i morgon, och jag ska göra det — och det med aptit!»
Jag har aldrig i hela mitt liv sett en människa så upphetsad. Jag försökte att lugna honom, så att vi skulle komma till någon förnuftig förklaring, men han blev allt häftigare och ville icke höra ett ord.
»Jag ska inte lägga min hand i någon människas», sade mr Micawber, flämtande, stönande och pustande till den grad, att han liknade en människa som plaskar i kallt vatten, »förrän jag sprängt i spillror — den — ah! — avskyvärda — ormen — Heep! Jag vill inte mottaga gästfrihet av någon, förrän jag — ah! — fått berget Vesuvius — ah! — att spruta eld — på — ah! — den nedriga skurken — Heep! Förfriskning — ah! — under detta tak — framför allt punsch — skulle — ah! — kväva mig — med mindre jag förut — ah! — fått riva ögonen — ur — huvudet på — ah! — den gränslösa bedragaren och lögnaren — Heep! Jag — ah! — vill inte känna någon — och — ah! — säga någonting — eller leva någonstädes — förrän jag krossat — till — ah! — osynliga atomer — den inbitna och odödliga hycklaren och menedaren — Heep!»
Jag hyste sannerligen en viss fruktan för att mr Micawber skulle dö på stället. Det var fruktansvärt nog, det sätt, varpå han kämpade sig igenom dessa avbrutna meningar och, så ofta han fann att han närmade sig namnet Heep, banade sig väg till det, anföll det i ett svimmande tillstånd och utstötte det med en till det underbara gränsande häftighet, men nu, då han sjönk ångande ned på en stol och såg på oss med alla upptänkliga färger i sitt ansikte, som icke hade något att göra där, medan en oändlig rad av klumpar tycktes rusa upp genom hans strupe, varifrån de sköto knopp på hans panna, såg han ut att vara i yttersta själatåget. Jag skulle ha ilat till hans bistånd, men han vinkade mig bort med handen och ville icke höra ett ord.
