― 400 ―
tråd, gjorde jag rörande detta meddelande endast den anmärkning, att jag förmodade att han snart skulle få återse henne. De gissningar det framkallade hos mig, behöll jag för mig själv, och de voro svaga nog.
Vid pass fjorton dagar därefter gick jag en afton ensam i trädgården. Jag kommer mycket väl ihåg denna afton. Det var den andra i den av mr Micawber utsatta väntningsveckan. Det hade regnat hela dagen, och luften kändes fuktig. De täta löven på träden hängde tunga av väta, men ehuru himmelen ännu var molnhöljd, hade det upphört att regna, och de hoppfulla fåglarna sjöngo muntert. Medan jag vandrade omkring i trädgården och skymningen föll på, förstummades deras späda röster, och den egendomliga tystnad inträdde, som hör till en sådan afton på landet, då de lättaste träd stå alldeles stilla och orörliga, undantagandes då några regndroppar händelsevis falla ned från deras grenar.
Vid sidan av vårt lilla hus stod en liten grön båge av spaljärverk och murgröna, genom vilken jag från trädgården, där jag promenerade, kunde se ut på vägen utanför huset. Jag vände händelsevis ögonen åt detta ställe, medan jag tänkte på många olika saker, och upptäckte där utanför en gestalt, klädd i en simpel kappa. Den böjde sig ivrigt fram emot mig och vinkade.
»Martha!» ropade jag och gick fram emot den.
»Kan ni följa med?» frågade hon i en upprörd viskning. »Jag har varit hos honom, men han var inte hemma. Jag skrev vart han skulle gå och lade själv brevet på hans bord. De sade att han snart skulle komma hem. Jag har nyheter åt honom; kan ni följa med mig nu genast?»
Jag svarade med att ögonblickligen gå ut genom porten. Hon gjorde en hastig rörelse med handen, som om hon velat ålägga mig tystnad och tålamod, och vände om mot London till, varifrån hon, såsom hennes dräkt visade, skyndsamt hade kommit till fots.
Jag frågade henne, om det icke var dit vi skulle begiva oss, och då hon med samma hastiga åtbörd som förut gjorde ett jakande tecken, ropade jag an en tom
