― 401 ―
hyrvagn, som for förbi, och så satte vi oss upp i den. Då jag frågade henne, vart kusken skulle fara, svarade hon: »Till något ställe i närheten av Golden Square! Och fort!» och kröp därefter in i en vrå, höll sin ena skälvande hand för ansiktet och gjorde med den andra samma åtbörd som förut, som om hon icke kunde uthärda att höra en röst.
Förvirrad som jag var och oroligt svävande mellan hopp och fruktan, såg jag på henne för att få en förklaring, men då jag kunde märka huru innerligt hon önskade att få vara ostörd och kände att detta i själva verket även var min egen naturliga böjelse i detta ögonblick, gjorde jag icke vidare något försök att bryta tystnaden. Vi foro framåt utan att växla ett ord. Stundom tittade hon ut genom fönstret, som om hon tyckte att vi foro långsamt, ehuru vi i själva verket åkte fort, men förblev för övrigt i alldeles samma ställning som från början.
Vi stego ur vid en av ingångarna till det torg hon hade nämnt, där jag lät vagnen hålla, emedan jag icke kunde veta, om vi icke möjligen skulle komma att behöva den. Hon lade sin hand på min arm och förde mig in på en av de mörka gator, av vilka det finns åtskilliga på detta håll, där husen förr voro bostäder för hela familjer, men för länge sedan urartat till usla härbärgen, vilka hyras ut i enstaka rum. I det hon trädde in i en öppen port och släppte min arm, vinkade hon åt mig att följa efter uppför den gemensamma trappan, som liknade en till gatan ledande sidokanal.
Huset vimlade av invånare. Medan vi gingo upp, öppnades dörrar och människohuvuden tittade ut, och vi kommo i trappan förbi personer, som gingo ned. I det jag tittade dit upp från yttre sidan, innan jag trädde in, hade jag sett kvinnor och barn luta sig ut genom fönstren över där stående blomkrukor, och vi tycktes ha ådragit oss deras uppmärksamhet, ty det var huvudsakligen de som tittade ut genom dörrarna. Det var en bred, panelad trappa med massiva balustrader av något mörkt träslag, kranslister över dörrarna samt ornament
26. — David Copperfield. II.
