― 402 ―
i träsnideri, föreställande frukter och blommor; i fönstersmygarna funnos breda säten. Men alla dessa tecken på en förgången storhet voro ömkligen nedsölade och förfallna; röta, fukt och ålderdom hade angripit golvet, som på många ställen var söndrigt och till och med osäkert. Man hade visserligen, efter vad jag kunde märka, gjort några försök att ingjuta nytt blod i den avtynande kroppen genom att här och där lappa det gamla träverket med simpla furubräden; men det liknade ett giftermål mellan en gammal, utarmad adelsman och ett plebejiskt fattighjon, och de båda för varandra olämpliga kontrahenterna ryggade tillbaka för varandra. Flera av de bakre fönstren i trappan hade blivit förmörkade eller helt och hållet tillspikade. I de övriga fanns knappast en enda ruta kvar, och genom de förfallna ramarna, genom vilka den osunda luften ständigt tycktes komma in, men aldrig gå ut, såg jag genom andra fönster utan rutor in i andra hus, som befunno sig i ett liknande tillstånd, och såg svindlande ned på en usel gård, som bildade husets gemensamma sophög.
Vi gingo upp till husets översta våning. Under vägen tyckte jag mig ett par, tre gånger uti den dunkla belysningen se en kvinnlig gestalt, som gick framför oss, och då vi togo av för att gå upp för den sista trappan mellan oss och taket, sågo vi fullt tydligt denna gestalt ett ögonblick stanna utanför en dörr. Därefter vred den om nyckeln och gick in.
»Vad vill det säga?» viskade Martha. »Hon gick in i mitt rum, och jag känner henne inte.»
Men det gjorde jag. Jag hade med förvåning i henne känt igen Rosa Dartle.
Jag sade med få ord min vägviserska något om att det var en dam som jag förr hade sett, och jag hade knappast gjort det förrän vi hörde hennes röst inne i rummet, ehuru vi från det ställe där vi stodo icke kunde höra vad hon sade. Martha upprepade med en förvånad min sin förra åtbörd och förde mig sakta uppför trappan och därefter fram genom en liten bakdörr, som tycktes sakna lås och som hon sköt upp med handen, in i en
