― 404 ―
fram till dörren och den talande hastigt ställt sig emot den. Det avlöstes av ett ögonblicks tystnad.
Då miss Dartle åter började tala, gjorde hon det med sammanbitna tänder och med en stampning i golvet.
»Stanna!» sade hon, »eller låter jag hela huset och hela gatan veta vem ni är! Om ni söker att undkomma mig, ska jag hålla er kvar, om det också vore vid håret, och uppväcka själva stenarna emot er!»
Ett halvkvävt utrop av förskräckelse var det enda svar som nådde mitt öra. Det blev åter tyst. Jag visste icke vad jag skulle göra. Hur mycket jag än önskade att göra ett slut på detta uppträde, kände jag likväl, att jag icke hade någon rättighet att träda fram, att det endast var mr Peggotty som det tillkom att se och rädda henne. Kommer han då aldrig? tänkte jag i min otålighet.
»Så-å!» sade Rosa Dartle med ett föraktfullt skratt »Jag ser henne då äntligen! Vilken enfaldig stackare han var, som kunde låta fånga sig av den där låtsade oskulden och det där hängande huvudet!»
»O, för Guds skull skona mig!» utbrast Emili. » Vem ni än må vara, så känner ni min historia, och för Guds skull skona mig, om ni själv vill bli skonad!»
»Om jag vill bli skonad!» utbrast den andra häftigt. »Vad tror ni väl att det finns för gemenskap mellan oss?»
»Ingen annan än vårt kön», sade Emili och utbrast i tårar.
»Och det», sade Rosa Dartle, »är ett så starkt skäl, då det framställes av en så gemen varelse, att om jag hade någon annan känsla i mitt bröst än förakt och avsky för er, skulle det förvandla den till is. Vårt kön! Jo, ni är just en heder för vårt kön!»
»Jag har förtjänt detta», snyftade Emili, »jag har förtjänt detta! Goda, kära dam, tänk på vad jag lidit och hur jag fallit! O, Martha, kom tillbaka! O, mitt hem, mitt hem!»
