― 405 ―
Miss Dartle satte sig ned på en stol, som kunde ses från dörren, och såg ned framför sig, som om Emili låg på knä framför hennes fötter. Som hon satt mellan mig och dagern, kunde jag se hennes krökta läpp och grymma ögon, som med girig triumf voro stelt fästa på en enda punkt.
»Hör på vad jag vill säga er», sade hon, »och göm edra falska konster åt edra narrar! Hoppas ni att röra mig med edra tårar? Nej, lika litet som ni skulle kunna förtrolla mig med ert leende, ni köpta slav!»
»Ack, hys något förbarmande med mig!» ropade Emili. »Visa mig något medlidande eller dör jag i vansinne!»
»Det skulle inte vara något synnerligen stort straff för edra brott», sade Rosa Dartle. »Vet ni vad ni har gjort? Tänker ni någonsin på det hem som ni härjat?»
»Ack finns det väl någon natt eller dag som jag inte tänker därpå!» snyftade Emili, och jag kunde nu se en skymt av henne, där hon låg på sina knän, med huvudet tillbakalutat, med det bleka anletet riktat uppåt, händerna vilt sammanknäppta och utsträckta och håret hängande upplöst omkring henne. »Har det väl funnits en enda minut, antingen jag sovit eller vakat, utan att det visat sig för mig just som det plägade vara i de försvunna dagar, då jag för evigt vände det ryggen? O, mitt hem, mitt hem! Ack, kära, älskade morbror, om du någonsin kunde ha förstått vilka kval din kärlek skulle bereda mig, då jag avvek från det goda, skulle du inte, hur innerlig den än var, ständigt ha visat mig den, utan åtminstone en enda gång i ditt liv visat dig förtörnad på mig, för att jag åtminstone skulle haft någon tröst! Nu har jag ingen, ingen, alls ingen tröst på orden, ty de voro alla ständigt goda emot mig!» Härmed sjönk hon ned på sitt ansikte inför den befallande gestalten på stolen och sökte med en bönfallande min fatta fållen på hennes klänning.
Rosa Dartle satt oböjlig som en bronsstaty och såg ned på henne. Hennes läppar voro tätt sammanpressade, som om hon vetat att hon måste göra våld på sig
