― 408 ―
som hon gav fria tyglar däråt. Hon tyglade det åter, och hur mycket det än sönderslet hennes inre, höll hon det dock tillbaka.
»Jag kom hit, ni rena kärlekskälla», sade hon, »för att, såsom jag började att säga er, få veta hur en sådan varelse som ni ser ut. Jag var nyfiken, men har fått mitt lystmäte. Men jag kom även för att säga er, att ni gör bäst uti att så snart som möjligt bege er till det där hemmet ni talar om och dölja er bland de där förträffliga människorna, som vänta på er och vilka edra pengar skola trösta. När de äro slut, kan ni ju åter tro, hoppas och älska! Jag ansåg er för ett sönderbrutet verktyg, som hade räckt sin tid ut; för ett värdelöst glitter, som förlorat glansen och blivit bortkastat. Men eftersom jag ser att ni är av äkta guld, en riktig, fin dam och en förorättad oskuld, med ett hjärta fullt av kärlek och tillit — som ni liknar så mycket och som ju så väl stämmer överens med er historia! så har jag ännu något mera att säga er. Hör på! Ty vad jag säger, det ämnar jag även göra. Hör ni mig, ni fagra nymf? Vad jag säger, det ämnar jag även göra!»
Hennes raseri besegrade henne åter för ett ögonblick, men det for över hennes ansikte som en krampryckning och lämnade efter sig ett leende.
»Göm er», fortfor hon, »om inte i ert hem, så på något annat ställe. Laga att det blir någonstädes där jag inte kan nå er — i ett uselt, okänt liv — eller ännu bättre, i en usel, okänd död. Eftersom ert älskande hjärta inte vill brista, förvånar det mig, att ni inte hittat på något medel att få det att stå stilla! Jag har ibland hört talas om sådana medel och tror att de äro lätta att finna.»
En dämpad snyftning av Emili avbröt henne här. Hon tystnade och lyssnade till den, som om den varit musik.
»Jag har kanske en underlig natur», fortfor Rosa Dartle, »men jag kan inte andas fritt i den luft som ni andas. Jag finner den vidrig. Jag vill därför ha den rensad, rensad från er. Om ni finns här i morgon, ska jag laga att ert rykte och er historia bli offentligt avslö-
