― 407 ―
önska sig till make. Eftersom ni vistas i hans hem och känner honom, så vet ni kanske även vilken makt han kunde förvärva över en svag, fåfäng flicka. Jag försvarar mig inte, men jag vet förvisso, och han vet även eller ska han veta det i sin dödsstund, då hans själ oroas därav, att han använde hela sin makt till att bedraga mig, och att jag trodde honom, litade på honom och älskade honom!»
Rosa Dartle sprang upp från stolen, for tillbaka och slog i detsamma åt henne, med ett ansikte som var så fullt av hätskhet och så förmörkat och vanställt av passion, att jag så när hade kastat mig emellan dem. Slaget, som saknade syfte, träffade emellertid endast tomma luften. Medan hon nu stod där flämtande och såg ned på henne med den högsta grad av avsky, som hon var i stånd att uttrycka, och skälvde från huvud till fot av raseri och förakt, tyckte jag mig aldrig ha sett eller aldrig kunna få se make till syn.
»Ni älska honom! Ni!» skrek hon och knöt handen, som skälvde, som om den endast saknade ett vapen för att genomborra föremålet för sin förbittring.
Emili hade ryggat tillbaka, så alt jag icke längre såg henne. Intet svar följde.
»Och att säga sådant till mig», tillade hon, »med edra skändliga läppar! Varför piskar man inte dylika varelser? Om jag kunde laga att det skedde, skulle jag vilja låta piska denna slyna till döds!»
Och det skulle hon, därpå tvivlar jag icke. Till och med från själva pinbänken skulle hon knappast ha skonat henne i sitt raseri.
Långsamt, mycket långsamt började hon att skratta och pekade på Emili med handen, som om hon varit en skamfläck för både Gud och människor.
»Hon älska!» sade hon. »Det usla kräket! Och hon vill påstå, att han någonsin brydde sig om henne! Ha, ha! Vilka lögnare de äro, dessa fala varelser!»
Hennes hån var värre än hennes oförställda raseri. Av dessa två skulle jag vida ha föredragit att bli föremål för det senare, Men det var endast för ett ögonblick
