― 413 ―
»Då min Emili flydde», sade han med ett ögonblicks bitter förtrytelse, »från det ställe där hon hölls fången av den där spräckliga ormen, som mr Davy känner — och hans berättelse var sann, Gud fördöme honom! — flydde hon om natten. Det var en mörk natt och många stjärnor lyste. Hon var alldeles ifrån sig och sprang längs stranden i den tron, att den gamla båten låg där, och ropade till oss, att vi skulle vända bort våra ansikten, ty nu kom hon. Hon hörde sig själv ropa, som om hon hade varit en annan, och skar sig på de vassa stenarna och klippstyckena, utan att känna det mera än om hon själv hade varit ett klippstycke. Hon sprang ett långt, långt stycke, och det lågade som en eld för hennes ögon och det tjöt och röt i hennes öron. Plötsligt — så förekom det henne, förstås — bröt dagen fram med regn och blåst, och hon låg bland en hop stenar på stranden, och en kvinna talade till henne och frågade henne på landets språk, vad det var för en olycka som hade hänt henne.»
Han såg allt det han berättade. Det framträdde så livligt för honom medan han talade, att han i sitt djupa allvar skildrade det, som han beskrev för mig, med större tydlighet än jag kan återgiva det. Även nu, medan jag efter en så lång tids förlopp nedskriver det, förekommer det mig nästan som om jag hade varit närvarande vid dessa scener, med en så förvånande trohet inpräglades de i mitt minne.
»Då Emilis ögon — som voro tunga — bättre blevo i stånd att se den där kvinnan», fortfor mr Peggotty, »visste hon, att hon var en av dem med vilka hon ofta talat nere vid stranden. Ty ehuru hon, som sagt, hade sprungit ett långt stycke om natten, hade hon många gånger kommit vida omkring, dels till fots och dels i vagn eller i en båt, och kände hela landet längs kusten på en sträcka av flera mil. Hon hade ännu inte några barn, den där kvinnan, eftersom hon var en ung hustru, men hon såg ut att snart få ett; och måtte himlen höra min bön att det barnet måtte bli en sällhet, en tröst och en heder för henne i alla hennes livsdagar! Måtte det
